Om det är något det finns gott om här på landstället så är det blåbär. För er som inte vet så är blåbär en av de absolut vanligaste växterna i Sverige och beräknas enligt det forntida uppslagsverket Nationalencyklopedin täcka omkring 17% av landets yta. Det finns således ganska mycket blåbär att plocka om man skulle vara sugen.
Vad jag däremot inte visste var att uttrycket ”blåbär” som vi glatt ropar efter amatörer härstammar från 60-talet. Långsammare skidåkare i Vasaloppet stannade vid drickastationerna, spillde lite på sig själva varje gång för att vid målgång se ut som blåbär. I alla fall om man får tro Mats Wennerholm på AB.
Problemet med att plocka blåbär är att det tar lååång tid. Idag spenderade jag en knapp timme i skogen och lyckades under den tiden plocka ungefär en liter blåbär. En liter blåbär är i och för sig ganska mycket. Jag och grabbarna åt rejäla portioner med bär tillsammans med vaniljglass till efterrätt. Då har jag ändå stoppat in över hälften i frysen.
Min farmor har troligen familjens rekord i blåbärsplockning. Rekordet är precis lika svårslaget som Jarmila Kratochvilovas världsrekord på 800 meter. Under en rekordsommar på 70- eller 80-talet plockade hon 60 liter. Då ska man komma ihåg att blåbären är mogna under juli och augusti. Hon använde inte heller något avancerat redskap för att snabba upp processen utan plockade dem ett och ett.
Under veckorna brukade hon ladda upp inför ankomsten av hungriga barn och barnbarn med 3-5 liter som stod redo när alla anlände på fredagen.
Min målsättning i år är att grabbarna ska kunna äta sig trötta de dagar vi är här och att jag ska få med mig tillräckligt mycket för att kunna baka en schysst paj på resten. Om det blir över utöver detta är det bonus.
Marcus Demnert 