Jag har varken sommarhus eller segelbåt. Ibland är det något jag verkligen önskar jag hade. I alla fall det första. Varje gång jag är på Gotland önskar jag att jag hade mitt eget hus dit familjen och vännerna kunde åka några gånger per år. Det behöver inte vara stort och lyxigt, även om det naturligtvis inte skulle göra något. Bara det fanns gott om sängplatser, ett större allrum och en uteplats med kvällsol. Jag är heller inte speciellt kräsen kring avstående till vattnet, skulle det vara några kilometer (avståndet är sällan större på Gotland) skulle jag vara nöjd ändå.
Ungefär i samma veva som jag verkligen vill skaffa ett sommarhus avfärdar jag tanken lika snabbt. Det är då jag inser vilka möjligheter jag faktiskt har, om jag bara kan bortse det faktum att det inte är mitt eget ställe. Ibland behöver jag påminna mig om det. Det som är givet blir snabbt en hygienfaktor. En stor del av årets semester utnyttjar jag just en av dessa möjligheter, och det till max.
I snart 50 år har min familj haft ett sommarhus i Trosa. Det är litet och trångt men helt underbart. Det finns nog inget ställe i hela världen där jag kan koppla av mer. Det är väl bara åren då grabbarna var yngre som vi inte var här speciellt mycket eftersom det är rätt mycket berg och branta sluttningar. Förutom att många vänner har varit här, firade vi min svensexa här sommaren 2003 och drack vodka från sjuttiotalet som min farfar tagit med sig hem från en av de hockeyturneringar han följde på plats. Förra året tog jag med mig hela mitt team från Connecta hit för att under 48 timmar försöka bygga en ny applikation för att förenkla tidrapporteringen. Det finns fyra fasta sängplatser men med lite god vilja kan man få plats med ytterligare fem personer på extrasängar, men då blir det BARA sängar överallt. Allt man behöver finns även om det är mulltoalett och dusch utomhus.
Jag minns många somrar jag var här ute med farmor och farfar. Kanske inte själva somrarna, men vissa detaljer. Som de riktigt tidiga morgonpromendaderna farfar alltid tog. Om jag orkade upp fick jag följa med. Det var en lång promenad som halvvägs gick genom skogen och andra halvan på vägarna tillbaka. Skogsdelen hade han snitslat själv. Jag vet inte om det var för hans egen skull eller för att någon skulle hitta hon
om om han ramlade.
Jag minns också frukosten som serverades när vi kom tillbaka. Jag åt en stor tallrik corn flakes med mjölk. Efteråt en hel stor rund knäckeskiva. Halva med ost, en fjärdedel med keso och kaviar (har du inte testat – det är en sjukt bra kombination) och en fjärdedel med skivade jordgubbar. Hade jag och farfar tur, vilket vi ofta hade, fanns det en tallrik nyplockade blåbär också som farmor hade plockat medan vi gick promenaden.
Många veckor var jag och farfar ensamma. Då serverades farfars paradrätt, fläskpannkaka. Han skröt alltid om hur enkelt det var, 3 – 3 – 3, 3 ägg, 2 x 3 mjölk och 3 mjöl. Jag kan fortfarande känna att det är något speciellt med att äta fläskpannkaka, även när jag serverar det till killarna.
Nu är jag och grabbarna här i några dagar. För mig är det riktig semester. Här ute finns få saker att göra, förutom att slappa, bada, laga mat och diska. Dessutom är det något med luften eller känslan, jag sover alltid som en sten här ute.
I förrgår och igår var pappa ute. Tanken var att städa ur huset sedan segla en tur. Nu var vädret relativt så vi gjorde det under två dagar istället för en. På morgonen svängde jag ihop en pastasallad (eller två eftersom killarna inte äter varken avokado eller dressing) innan vi drog iväg. Vi satte av söderut och hann ungefär 8 distansminuter innan lunchhungern blev för påtaglig. Båtens kapten hittade en lämplig angöringsplats vid ett berg på en ö kallad Fågelskär. Undertecknad blev snabbt befordrad till hopp-iland-kalle.
Intressant nog är jag relativt orädd för en sådan uppgift. Troligen kaxigare än mitt eget bästa. Jag klev stolt och modigt fram till fören, redo att med tampar angöra Fågelskär.
Sakta glider båten mot bergsklippan och jag känner att det är dags att ta steget. Med ett bestämt steg hoppar jag iland för att ungefär när jag sätter ner foten upptäcka att jag har tagit tag i tampen lite för nära båten. Så istället för att landa och fortsätta framåt, stannas jag upp och får ett pyttelitet ryck bakåt. Av den lilla störningen tappar jag balansen och min enda tanke är – släpp inte tampen…
Nu tror ni alla att jag skadade mig. Men det gjorde jag inte. Det såg nog avsevärt dråpligare ut än vad jag upplevde det själv när jag föll, snett bakåt-och-runt-och-sedan-framåt-vänster. Det måste vara mina gamla Jujutsu-kunskaper som gjorde att jag ramlade lika mjukt som en alkoholiserad fotgängare som snubblar på trottoarkanten. Jag skrapade toppen av vänster stortå något och är lite öm på vänster axel. Fadern på båten slutade dock andas i 10 sekunder innan jag lyckats övertyga honom att jag var oskadd. Resten av resan blev inte alls lika dramatisk.
Killarna var väl måttligt roade av själva seglatsen. Höjdpunkten var när de insåg att molnen bildade former och de slog nog ihjäl närmare 30 minuter på att diskutera cumulusmolnens former. Nästa gång tar jag med deras Nintendo DS… Jag lyckades i alla fall somna i sittbrunnen och sov sista halvtimmen mot bryggan.
Båten ligger på svaj utanför en brygga som delas med knappt tio andra hus. Från bryggan går det utmärkt att bada, även om botten består av blålera och sjögräs. Eftersom jag alltid har varit superkräsen med temperatur och botten har jag inte badat extremt mycket. Jag skyller på mina föräldrar som är och var extrema badkrukor… 🙂
När vi angjorde badade killarna en sväng och jag och lovade att bada senare. Termometern som alltid hänger vi bryggan visade på 23 grader så det kändes ganska riskfritt att lova ett dopp. Lite senare, innan kvällen, fick jag reda på att det var lite glädjesiffror men i alla fall över tjugo. Jag höll i alla fall mitt löfte och årets badpremiär i Östersjön är avklarad.
Idag har jag lovat att vi ska plocka blåbär och äta med vaniljglass till efterrätt. Med tanke på att regnet fullständigt vräker ner blir det en enorm utmaning om jag ska hålla vad jag har lovat, i alla fall i jämförelse med gårdagens löfte om att hoppa i plurret.
Marcus Demnert 